Samtal med CYNTHIA SOBRATY

CYNTHIA SOBRATY, hen/den, bor och arbetar i Melbourne, Australia

Hur skulle du beskriva ditt arbete?
Mitt arbete är en blandning av många olika saker. Det är inte traditionell tatuering, eftersom det är luftigt och sketchigt för det mesta. Mitt huvudsakliga mantra är att försöka göra saker jag inte tidigare sett. Färger utanför linjer samt inkorporera många olika stilar och influenser.

Hur kom du i kontakt med tatuering, hur lärde du dig?
Jag letade efter arbete och hade fastnat i den kapitalistiska existentiella krisen som de flesta artister står inför om att vilja vara kreativa men också behöva överleva. Vid den här tiden lade jag upp en annons om att ge teckningsklasser tillsammans med mina arbetsprover. Därigenom hittade min nuvarande chef mig och frågade om jag skulle vilja ha en lärlingsplats som tatuerare. Så jag hade en väldig tur i det avseendet! Jag lärde mig av min chef och genom att observera de andra artisterna på studion.

Var hittar du inspiration för din tatueringskonst? Vad gör dig glad / nyfiken? Arbetar du med konst på andra sätt än på huden?
Jag hittar inspiration i många saker. Jag är besatt av populärkultur och en väldigt visuell person. Mina influenser spänner från 1700/1800-talens mode och design, mina erfarenheter som en qpoc person, drag kultur, anime, myter och sägner, samtida tatuering, abstrakt konst och idén om wabi sabi.

Det som gör mig glad/nyfiken är att ta en gammal idé och vända på den. Jag tycker om att försöka arbeta med människor för att skapa egna symboler istället för att omformulera gamla symboler med gamla betydelser. Till exempel en fjäder för att representera frihet, wanderlust. Hur kan vi skapa en symbol som är specifik för dig som ingen annan kan ha? Kan vi skapa en abstraktion av en känsla? Kan vi skapa en demon eller ett tecken för att personifiera något? Människor litar inte på sin egna förmåga att skapa, utan bygger ofta automatiskt på befintliga bilder. Det är väldigt kraftfullt och roligt att göra något mer ovanligt, mer unikt, som är skräddarsytt för individen och artisten.

Jag är lite av en kreativ mångsysslare, fyller upp alla möjliga rum med min konst. Jag jobbar just nu på ett album, jag är också del i ett band som heter NOT QUITE WHITE -ett PoC “tjejband” som skriver låtar om våra nyanserade erfarenheter som PoC. Jag är också performance artist och gör en egen show på årets Fringe Festival i Melbourne som heter “Neuromantic-a queer cabaret”, -ett antal verk som jag har velat framföra under lång tid, allt från poesi, berättande, komedi, drag och originalmusik. Jag är en överanalyserande person men är mer motiverad än någonsin att få saker förverkligade, även om jag känner att de eller jag inte är redo eller TILLRÄCKLIGA än, eftersom verkligheten är att världen brinner och det finns ingen tid att förlora.

När det gäller tatueringskulturen, Vilka förändringar skulle du vilja se? På vilket sätt kan vi som tatueringskonstnärer göra skillnad?
Tatueringskulturen är definitivt mer kommersialiserad än någonsin, med kunder som regelbundet konsumerar saker på sociala medier och tar bilder till artister och säger “Jag vill ha den här tack”. Det har blivit mer som snabbt mode snarare än genomtänkta fantasifragment. Det är lätt för konstnärer att ryckas med i den här modekontexten för tatuering, eftersom det är kommersiellt genomförbart och lukrativt. Det är svårare för en konstnär som gör många olika stilar eftersom den inte kan marknadsföras lika enkelt. Och så börjar artister att gräva sina egna hål och begränsa sina spektrum och möjligheter att skapa nya och varierade saker. Precis som överallt annars i livet vill jag att tatuering ska vara mer inkluderande. Instagram är ett dubbeleggat svärd på det sättet. Nu är det lättare för queera artister att hitta varandra och för folk att hitta queera tatuerare. Insta kan möjliggöra solidaritet och gemenskap, men jag tror också att det är hämmande för artisters självkänsla. Vi måste använda oss av det för att driva vår verksamhet, men det betyder också att vi utsätter oss för en jämförelse med andra artister som inte existerat tidigare. Hur mycket skada detta gör med vår fantasi är oöverskådligt och skrämmande. Osäkerheten brer ut sig och vi är snabbare att kritisera varandra eftersom vi är rädda för att andra ska kritisera oss själva. Andra tatuerare har kallat min tatueringsstil för lat, och jag vet att det här är i linje med den standard de jämför sig själva med och tatueringsvärlden generellt. Jag menar att det finns plats för alla, och att kalla varandras stil lat, eller inte tillräckligt bra, är framförallt en återspegling av vår egen osäkerhet. Vi borde göra plats för alla att känna sig tillräckliga, på samma sätt som vi borde tillåta andra i samhället att uttrycka sig fritt utan rädsla för att bli dömda. De med perfekt genomförda mästerverk av idéer som vi alla har sett tidigare överensstämmer oftast med samhällets idé om vad som är “bra och normalt”. Något som avviker från dessa ideal blir snabbt granskat och förlöjligat. Men faktum är att mångfald är vacker, och vi borde uppskatta det.

Cynthia Sobraty kommer att gästtatuera på StaDemonia Tattoo Stockholm 31/7-2/8-2019 och medverka i ett samtal om tatuering, konst och hur vi skapar trygga och lustfyllda ställen 30/7 kl 16.00 på RFSL Stockholm (Alsnögatan 7, floor 3). Samtalet modereras av Rudy Loewe.
För info och bokningar med Cynthia skriv direkt till csobraty@gmail.com!
Samtalet kommer att hållas i öppen form, så kom och lyssna och ta framförallt med era tankar och funderingar!